” Men i skuggan av döden finns det också ett liv värt att leva. Min roman är full av kärlekens kraft. Och dans, som tröstar och läker.”
Thelma Kimsjö
Jag avskyr att vänta, så processen fram till utgivning har varit en tuff och nyttig lektion i tålamod. Desto härligare är det att äntligen få se sin debutroman i bokhandeln. Men min väntan är ingenting jämfört med den helvetesväntan som huvudpersonen Micke i romanen går igenom. Efter ett långt liv i ovisshet bestämmer han sig för att ta reda på om han bär på den ärftliga sjukdom som har dödat hans bror och far, Huntington eller danssjukan, som den också kallas. Obotlig och ovanlig, femtio procents risk att Micke ska dö långsamt och plågsamt som sina närstående. Femtio procents chans att han är frisk.
Den här historien har funnits i mig länge, den är inte privat, men en av många berättelser som har drabbat mig i mitt yrke som journalist och utgivare. Som författare har jag numera friheten att från en kärna av sanning bygga en fiktiv berättelse.
Det blev ett genetiskt drama, som satte frågan om arv och miljö på sin spets. En livsgåta jag fortsätter att grubbla över även när boken är klar.
Men i skuggan av döden finns det också ett liv värt att leva. Min roman är full av kärlekens kraft. Och dans, som tröstar och läker.
Det finns en grön linje i berättelsen, tunnelbanan som går mellan Farsta och Hässelby, den linjen spelar en stor roll i mitt liv. Stockholm och framförallt dess förorter är den värld jag helst beskriver. Under tio år var nyhetsbevakningen av huvudstaden en del av mitt yrkesliv.
Låt oss stanna till vid några viktiga stationer, först Vällingby, en stolt folkhemsförort dit jag alltid återvänder. På 90-talet blev jag kär i det vackra torget med dess dansskoleskylt i neon. Jag skrev ett reportage om Vällingby i tidningen Turist. Nu är dansskolan borta men lever kvar i min roman och är platsen där Micke möter kärleken.
Vi åker söderut, i riktning mot Gullmarsplan, där klappar mitt hjärta fortare. På perrongen vågar Micke till slut efter alla år ringa sitt livs kärlek.
Gullmarsplan är också en viktig knutpunkt i mitt liv, en plats där jag väntat och väntat på bussar. Vi tar 144:an söderut till Solberga, där utspelar sig kanske den viktigaste delen av romanen. I en vaktmästarbostad bredvid en liten annexskola blir Micke till. Miljön känner jag väl eftersom jag bodde där som barn när min pappa var vaktmästare och mamma städade i skolan. En verklig ram fylls med min roman, den första som någonsin skrivits om Solberga.
Det finns en röd tunnelbanelinje också, som tar oss tillbaka till stan och BZ, på 70-talet ett populärt diskotek, numera ett finanskontor Jag gick runt där och gjorde research för boken. Försökte minnas hur det var att dansa där som ung. Rädslan för att inte bli uppbjuden, skräcken för att göra bort sig på dansgolvet.
Discomusiken har för länge sedan slutat dåna genom det öppna taket på BZ. Över tre år tog det att skriva Danssjukan. Nu ser jag fram emot att de människor jag skapat ska få kliva ur mitt manus och möta en förhoppningsvis stor publik. Och att läsarna ska uppskatta uppföljaren som jag skriver just nu.
Porträtt i Svensk bokhandel av Thelma Kimsjö, författare till Dansjukan
Jag berättar om processen att skapa en roman. Hur man börjar, hur man orkar fortsätta och om glädjen att få skriva efter att ha fyllt sextio. Stockholm med förorter är de miljöer jag helst skildrar. Skräddarsyr gärna min föreläsning efter lokala önskemål.
