Danssjukan
I dag bestämde jag mig för att ta reda på hur jag ska dö. Kommer jag att dö snabbt och oplanerat eller långsamt och plågsamt som brorsan och farsan?
Det var enkelt att få en läkartid. Jag blev inbokad direkt efter julhelgen.Men sedan frös jag fast. I en cirkel på Vällingby torg. Minnena trampade och skälvde. Jag kom inte vidare.
Vad hade jag gjort med mitt liv?
Allt var borta. Dansskolan vid torget och neonskylten över entrén. Kärleken. Bara döden fanns kvar.
Och musiken.
Det kom musik från Vittangigatan, en iskall gränd bredvid torget. ”Me and mrs Jones”, guldplatteversionen från sjuttiotvå med Billy Paul.
Jag satte ihop stegen. Fick ordning på höfterna. Rörde armarna. Började gå i min styva kropp in i gränden.
Vem spelade den gamla låten? Dörren öppnades till Fonus, begravningsbyrån. Dödstyst förstås. Ett fönster på glänt hos Folktandvården, inte ett ljud. Men från konditori Pallas hördes en välbekant strof när en kund kom och en annan gick. Vi möttes varje dag, alltid på samma kafé, sjöng Billy Paul.
I hemlighet, precis som Monika och jag, klockan halv sju varje måndag. Vi hade fikat på Pallas i nästan åtta år. Alltid en halvtimme före danslektionen. Jag brukade komma först, ta ett fönsterbord tills hon dök upp prick halv sju från tunnelbanan.
Jag ville uppleva det igen.
Överleva.
Musiken drog in mig i konditoriet. Billy Paul snyftade fram ännu en strof. Om smärtan inuti. Jag beställde en slät kopp kaffe och slog mig ned vid ett fönsterbord. Vårt bord. Med utsikt mot gaveln av biografen Fontänen. En skymt av guldglittrande mosaik. Man visade Starwars: The Last Jedi i kväll.
Vad hade jag gjort av alla år?
Monika Jones, hon hette faktiskt så. Var gift, men hennes man gillade inte dans. Det berättade hon när vi alla presenterade oss för varandra inför den första lektionen. Jag bjöd upp till foxtrot. Slängde ur mig en replik som jag ångrade direkt.
”’Me and mrs Jones’, min älsklingslåt.” Det lät som ett raggningsförsök.
Men hon log bara och sade:
”Min också.”
Skulle hon känna igen mig nu om hon kom gående över torget?
Jag mindes varje steg hon tog. Hur hennes kropp kändes i min famn. Sista dansen. ”Everything must change” med Quincy Jones från sjuttiofyra. Den dröp, den rann, den sipprade, vi droppade, blev genomblöta. Kom i otakt. Arne bytte cd. Det blev nittiotal. Rythm & Blues. ”Finally” med CeCe Peniston. Han började räkna åttor direkt vid pianointrot. Snabba diskosteg och alla på rad. Peniston sjöng om kärleken som inte kunde döljas.
Arne hade sett hur det var fatt med oss. Han var lika snabb i huvudet som i fötterna.
Men skulle hon verkligen känna igen mig? tänkte jag medan två kvinnor vid bordet intill pratade om bästa sättet att hålla Jansson varm på julafton. Den fick varken bli torr eller mosig.
”En skvätt extra grädde gör susen.”
Jag hade säkert gått upp tjugo kilo, kanske trettio, sedan vi sågs sista gången nittiotre.
Så många förlorade dagar. Så få kvar.
En flock kråkor lyfte från torget, vände i luften och försvann bortåt Sankt Thomaskyrkan. En rullatorman snurrade in vid bordet bredvid mig. Skvimpade ut nästan allt kaffe innan han ens börjat dricka, men fortsatte ändå att lyfta den tomma koppen till munnen. Igen och igen. Precis som farsan i början av sjukdomsförloppet.
Skulle jag känna igen henne nu om hon kom gående över torget? Det bruna håret var kanske grått. Så liten och tunn hon var jämfört med mig. Vi brukade skoja om att jag vägde dubbelt så mycket som hon. Avståndet hade säkert ökat med åren. Men gången, hur hon dansade över torget, snurrade runt i cirklar, vinkade i höjd med Fontänen. Hon brukade knacka på rutan innan hon gick in genom dörren. Jag ville uppleva det igen. Och igen.
Men först måste jag ta mig igenom det här.