Äntligen är dom här, Transparente Blanche! Mitt älsklingsäpple fanns på torget i Södertälje idag. Snart dags att baka äpplekaka, men först ska jag de njutas som dom är. Den här äppelsorten är mig så kär att jag lät den få en viktig roll när jag skrev Danssjukan. Min farbror Hugo vårdade dem ömt i sin villaträdgård i Älvsjö, som jag senare ockuperade med min fiktiva romanfamilj. Men jag har också andra fina äppelminnen. Transparente blanche växte även i min bästa kompis Sissis trädgård i Mälarhöjden och hennes mammas äppelkakor var legendariska. Äppelskivor täckta med någons slags mördeg med massor av smör och socker, kanske någon äggula. Det gick aldrig att få ur mamma Katarina ett riktigt recept. Och hemma hos Eva, en annan barndomsvän doftade det också äppelkaka. Tror att den varianten bakades med kaffekoppsmått.. Måste be Eva om receptet nästa gång vi ses.. Ja så där kan man hålla på tills man börjar prata om vaniljsås också.
