En gång när jag var barn kikade jag in i en gravkammare. Det var på Brännkyrka kyrkogård och det var godsägare LE Andersson som hade dörren på glänt. Härom veckan besökte jag kyrkogården igen och passerade gravkapellet. Dörren var stängd förstås, men en kyrkogårdsarbetare krattade intill. Skulle jag våga fråga honom om han tittat in någon gång? Men innan jag hann bestämma mig var mannen med krattan försvunnen. När jag skulle skriva om döden i Danssjukan, blev minnet av gravkammaren en scen i boken. Som jag minns det var det tomt därinne så när som på ett blankt parkettgolv. Men kan man verkligen lita på barndomsminnen?
